ångbåten närmade sig och skar igenom isen med det klingande ljudet af en skarpslipad såg.
Emellertid hade jag under vinterns lopp fått ännu tvenne stycken: »Min vän löjtnanten» och »När man inte har pengar» antagna och gifna på Mindre teatern. Jag tyckte själf att de voro svagare än det första, men det hindrade inte att de gingo bättre, kanske mest därför att de voro gladare, och att Georg Norrby spelade hufvudrollerna i båda.
Vi lefde då i borddansens och andebultningarnas hysteriska tid, och hvad var naturligare än att jag, som inte trodde på någondera, skref ihop ett litet skämt med båda två, kallade det »Ett bord som dansar», och hade den glädjen att se det gå öfver den gamla Djurgårdsladans tiljor mer än tjugufem gånger för fulla hus, under det att ett annat stycke med titeln »Och ändå rör det sig» endast gick öfver Humlegårdsteaterns scen några få gånger. Den största förtjänsten af framgången hade dock Pierre Deland själf, som med oefterhärmlig vis comica spelade en gammal borddanstokig ämbetsman på ett oöfverträffligt sätt.
När sedan på eftersommaren en ledighet yppade sig vid Mindre teaterns på lott spelande sällskap, sökte jag och fick den, medföljde det Torsslowska sällskapet till Karlstad och Göteborg, samt tillbaka till Stockholm, där jag tillbragte min sista vinter som skådespelare, för att, när teatern sedan öfvertogs af Edvard Stjernström, på fullt allvar försöka slå mig fram som författare. Det var under denna vinter som jag skref och fick uppförd »En modärn
