Jag låtsade leta efter någonting i papperskorgen, bytte om samtalsämne och använde hufvudsakligast smågatorna för mina promenader de närmaste dagarna.
Efter några år började jag ge ut böcker. Jag kan just inte säga att jag erfor några särskildt underbara känslor, då min första bok låg framför mig på bordet eller glodde på mig genom rutan, när jag gick förbi bokhandelsfönstren. Om dess åstadkommande i den för mig nya formen är ännu mindre att säga. Det hade skett litet då och litet då och sammanföll alldeles med mitt vanliga arbete, enär alltsammans stått förut i »Smålandsposten» liksom hela innehållet i flera af de följande böckerna.
Det var barndoms- och ungdomsminnen från min mångåriga vistelse midt ibland kärnan af svensk landtbefolkning i urgammal, litet afsides från de största allfarsvägarna liggande bygd, blandade samman med dagens kaleidoskopiska företeelser och tecknade med hvad som kunde finnas kvar i botten på bläckhornet efter det slitande dagsarbetet i en nyhetstidnings tjänst. Där fanns intet, som gjorde anspråk på att anses såsom mast på ens den allra lilla minsta skuta med nya färger i toppen, bara några små tändstickor, samlade hop här och där hvar jag dragit fram.
Jag hade dock nöjet se att de tände.
Äfven skref jag ett par längre noveller eller, om man så vill, romanungar. Men det var först på våren 1892, som ett längre samtal med en
