välmenande filantropkvinna föranledde form och gestalt åt tankar, som jag länge burit på och nu försökte framlägga i den samma år utgifna boken »Jonas Durmans testamente». Att jag där icke lyckats få fram mer än en bråkdel af hvad jag velat, är en nedslående erfarendet, som jag helt visst delar med rätt många oändligt högre stående bröder i Apollo. Men då dessa mina tankar legat och slumrat hos mig ända från den första ungdomens sträfsamma år i praktiskt arbete och då de höra till dem, hvilka ännu oftast återkomma, när under relativ hvila de egoistiska intressena emellanåt maka åt sig, betraktar jag mitt nämnda arbete såsom mitt mest osjälfviska, såsom tillkommet i ärligare öfvertygelse att verkligen ha något att säga, än något af hvad jag annars skrifvit utanför min tidnings spalter.
Sedan den tiden har jag ännu långt mera än förut, ej minst vid jämförelse mellan svenska och utländska förhållanden, styrkts i min öfvertygelse om att vår svenska medelklass och äfven högre ställda hem, där välburgenhetens sken endast upprätthålles under mycket bekymmer och hård försakelse, måste villigare än hittills lyssna till de direkt närande yrkenas nödrop efter intelligenta och kunniga arbetskrafter.
Att från etisk eller poetisk ståndpunkt predika Rousseauism för det nutida släkte, hvars excellens- och vaktmästarsöner i latinläroverken lika ifrigt ordna sig för den stora kön till statsämbetena, vore ju tämligen dåraktigt. Men vi måste få ögonen upp för att denna kö nu blifvit så lång, att dess
