»HÖSTSTORMAR.»
Min första ungdomstid hade förgått, utan att jag gjort några nämnvärda vittra försök. Jag skref visserligen vers, men dessa voro icke af högre litterär rang än de alster, fantasirika och känsliga unga människor vanligen pläga producera i stunder af längtan och melankoli. Först sedan jag hunnit in på tjugutalet började jag skrifva små prosabitar, dels sagor, dels teckningar ur verkligheten, som jag genom en släktings välvilliga förmedling fick intagna i Familje-journalen. Och när jag så märkte att mina försök lyckades, skref jag flera noveller med olika ämnen, och slutligen en lång roman — ett slags förstudie till Höststormar — hvartill jag dock ej lyckades få någon förläggare. Emellertid hade jag nu samlat litet erfarenhet, och genom läsningen af Strindberg, hvars stil väckte min lifligaste beundran, blef jag småningom frigjord från
