yttersta hinna digna under trötthet, studieskulder och svält innan de hinna fram till första matstället.
Jag hör själf till dem, som ansetts till en viss grad haft lyckan med sig; men huru tätt har jag icke under andligt arbete, på hvars uppskattning jag tviflat lika ofta som på dess ideella resultat, med afund tänkt på dem, som under dagen lyssnat till hammarens slag å städet eller klapperstenens rassel mot plogen! De behöfva icke tvifla på att de gagnat med sitt dagsverk när de gå till hvila på aftonen.
Och nog skall fosterlandet hitta de andens utvalda, det behöfver för sin högre ideella kultur, äfven om trängseln blir mindre omkring de lärda skolornas katedrar.
Här vissna för många jungfrur utan hopp om egna hem och här vegetera för många män utan annat synbart lifsmål än att slita samman de slantar, de behöfva för att vegetera i — ensamhet.
Det var dessa tankar, som — ännu innan egnahemsrörelsen till underklassens hjälp hos oss tagit fart — kommo mig att äfven bland något högre samhällslager i »Jonas Durmans testamente» höja ett anspråkslöst maningsrop: »Vändom åter till naturen!»
Sigurd.
