Att jag till en viss grad äfven var en etisk personlighet, berodde därför mest på min starkt utvecklade skönhetskänsla; då jag gjort mig skyldig till ett ord eller en handling, som jag fann oädel, d. v. s. ful, så var det min stolthet, mitt sårade skönhetssinne som led, ej mitt samvete. Detta senare var tills vidare vaket endast på en enda punkt: när jag gjort skada eller sorg åt någon medmänniska; då var det också mitt samvete som led, ej blott skönhetsinstinkten.
För öfrigt var jag fylld af en lidelsefull öfvertygelse, att hvarje människa har rätt att ställa sina kraf på lycka i lifvet. Vi äro skapade för att vara lyckliga, att i vår själ omsätta alla de möjligheter till sällhet, lifvet och naturen bjuda oss. Och den, som ej får dessa kraf uppfyllda, har rätt att känna sig orättvist behandlad — af hvem gjorde jag mig ej reda för — af »ödet», af »viljan», af »det omedvetna» etc. Jag läste med beundran M:me Ackermanns poesi, hennes dystra, glödande anklagelser mot den blinda makt, som »vill» lifvet och allt dess kval och ve, hänförde mig. Särskildt minnes jag hur jag frossade på en dikt, hvari författarinnan med en skälfvande medkänsla skildrar, huru de af olyckans slag krossade på domens dag vända sig bort ifrån Gud och med kall resignation neka att emottaga den salighet han bjuder; de kunna icke mera le, icke mera fröjdas, de sår lifvet slagit ha varit för grymma, icke ens evighetens sällhet kan hela dem. Onekligen ligger det i denna ändlösa trötthet, i denna krossade, sönderlidna förmåga att känna lycka något gripande,
