Hoppa till innehållet

Sida:När vi började 1902.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42
MATHILDA ROOS.

sublimt i sin tröstlöshet, som är ägnadt att tilltala ett upproriskt, trotsigt klappande människohjärta ...

Men icke blott sorger och sjukdom, äfven allt som var oskönt eller abnormt väckte den rebelliska anden inom mig. Jag kunde till den grad plågas af att se en krympling eller vanskapad, att jag blef illamående däraf och fick min fantasi så fylld af hemska bilder, att jag ej kunde sofva på natten. Ännu minns jag, hur jag, efter att ha hört beskrifvas en olyckshändelse, kunde ligga vaken och grubbla, pinad af deltagande för den som drabbats däraf, och fylld af fasa vid tanken på att något dylikt kunde hända mig själf eller någon af dem jag älskade.

Den goda sidan af detta hat mot lidandet var, att jag alltid kunnat känna en stark medkänsla för sorgens barn. Denna känsla blef också en gång den brygga, på hvilken jag, passerande etikens område, från min estetiska lifsåskådning gick öfver till den religiösa. Ty det är alltid något af de mest framspringande dragen i en människas karaktär, som utgör den hemlighetsfulla tråd, hvarmed Guds kärlek drar hennes hjärta till sig. Därför komma människor på så olika vägar, den ena genom tviflets schakter, den andra på glädjens solstigar, en tredje på tårarnas via dolorosa.

En oöfvervinnelig skygghet hindrade mig att uppläsa hvad jag skrifvit för mina föräldrar; de visste nog att jag roade mig med att författa, och när jag lyckats få in någonting i en tidskrift, visade jag dem mina små bitar och utgöt för dem min tillfredsställelse öfver de honorar jag fått. Men jag