omtalade aldrig något i förväg, jag var rädd att misslyckas, att ej få förläggare, och då ville jag helst ha allt begrafvet. Däremot kom jag i tillfälle att få lämna mitt manuskript till »Marianne» åt nuvarande bankofullmäktig R. Törnebladh, som hade vänligheten genomläsa det, och för hvars uppmuntrande omdöme och försök att skaffa mig förläggare jag alltid skall stå i stor tacksamhetsskuld.
Emellertid hade jag äfven »Höststormar» färdig. Själf visste jag icke alls, hvad jag skulle göra med den, men en af mina vänner, för hvilken jag uppläst berättelsen och som ägnade den en kanske partisk beundran, tog manuskriptet om hand och utagerade dess öde på ett sätt, som väckte min lifligaste glädje och tacksamhet. Hon gick nämligen upp till chefen för Stockholms Dagblad, kongl. sekreteraren Walldén, och föreslog honom att antaga »Höststormar» som följetong i sin tidning. Jag förmodar, att hon prisade milt opus något för entusiastiskt, ty han mottog det med en viss reservation. Men strax därefter fick min väninna ett bref med mycket välvilliga omdömen om »Höststormar», och det dröjde ej länge innan vi bestämdt fingo veta, att den skulle komma in som följetong i Stockholms Dagblad. Jag gick då upp till kongl. sekreteraren Walldén, som emottog mig på det vänligaste och fällde så många uppmuntrande omdömen om min berättelse, att jag kände mig nästan hufvudyr af glädje, då jag lämnade honom.
»Marianne» och »Höststormar» utkommo samtidigt hösten 1881, den förstnämnda i bokform.
