sedan tänkte jag icke alls därpå, och antagligen icke hon heller, förrän vi väcktes af stötarna i ryktets trumpet; men dessa voro sådana att det skrällde i våra öron.
Emellertid var det ej blott till Caroline, den förnämsta af de bägge kvinnliga figurerna i »Höststormar», jag sades ha lånat drag ur verkligheten; äfven de öfriga personerna utpekades som porträtter. Till den lilla koketta fru Adèle anmälde man flera kandidater, och här väckte likheten ingen harm; man tycktes snarare finna det pikant och roligt att uppleta jämförelsepunkter ur verkligheten. Adèle var emellertid ännu mindre fotografi än Caroline; sammansatt af en mängd skiftande drag, som jag iakttagit hos det kvinnliga könet, var hon egentligen blott en typ för ett visst slag af kvinnlighet, en liten godsint, oberäknelig, känslofull varelse, som kunde taga kläderna af sig för att ge dem åt en fattig, men också taga kläderna af sina barn, för att få roa sig. De begge »hjältarna» voro äfven sammansatta af flere verklighetsdrag; löjtnanten var en manlig pendant till Adèle, baronen var tecknad efter flera olika personer och utarbetad efter 80-talets danska romaner, särskildt Jacobsens.
Som en löpeld gick nu, allt som följetongen i Stockholms dagblad framskred, pratet om »Höststormar» och de däri porträtterade personerna landet rundt. Det felades ej dem, som till mig framburo den nyfikenhet, det intresse och det klander berättelsen väckte, och ändå är jag säker på, att jag blott fick höra en bråkdel af hvad som sades. Jag led
