outsägligt af allt detta prat; jag var ju träffad i de ömtåligaste punkterna inom mig, de bägge grundlagar, på hvilka jag byggde hela min lifsåskådning: kärleken och skönhetskänslan. Jag hade, om än ofrivilligt, brutit mot bägge; jag hade beredt sorg och oro åt en medmänniska, som därtill var min vän, och jag hade gjort en handling, som inför världens ögon tedde sig ful och osympatisk. Och jag visste att jag icke kunde ursäkta eller förklara mig; ty för det första skulle ingen tro mig, om jag sade, att oförstånd och naivitet var skulden till allt, för det andra var nog för tillfället tystnad det säkraste medlet att få pratet att dunsta bort. Jag teg således, mötte hela stormen af ogillande utan att böja mig, och lät stoltheten öfverskyla hur såret blödde. Och mellan mig och min vän blef ingenting förändradt; hon förstod mig, hon var nog storslagen och kärleksfull att inse, att rätta sättet att bedöma en människas handling ej är att se på de yttre följderna utan på de inre motiven.
Men all min glädje öfver den litterära framgång jag haft var helt och hållet förstörd. Och jag insåg, att enda sättet att i någon mån godtgöra, hvad som skedt, var att tills vidare uppskjuta berättelsens utgifvande i bokform. Jag sade således ett bestämdt nej åt de förläggare, som gjorde mig dylika förslag.
Den andra beskyllningen mot »Höststormar», som uttalades man och man emellan och framfördes till mig på en mängd olika vägar: att berättelsen var djärft realistisk, hade nog också sin riktighet.
