vår tidning, ej heller de tvister det föranledde, då den ena såväl som den andra ville läsa den först, då den kom, jag tror den tredje i hvarje månad. Prenumerationen var skedd i min brors namn, hvilket ju borde gifvit honom en oerhörd fördel. Men det gjorde det inte. Vår mor brukade säga: »den snällaste ger efter», och jag brukade svara: »jag är inte den snällaste», som jag heller inte var. Därför gaf jag heller inte efter, utom för mycket handgripliga skäl, och fick alltid läsa Linnéa först.
Sannerligen, onkel Adams Linnéa innehöll allt som kunde fröjda barnasinnet. Där fanns sagor och berättelser, där fanns gissgåtor, rebus och logogryfer af onkel Adam själf och andra stora människor, men där fanns också berättelser, vers, logogryfer och charader, skrifna af barnen själfva och inskickade till onkel Adam, som tryckte dem i Linnéa, då han fann, att de voro bra. Man skickade till onkel Adam, adress Linköping, och man fick svar i Linnéas breflåda.
Jag började se vägen klar till fru Lenngrens rykte och ära. Onkel Adam skulle bli min Kellgren.
Först grubblade jag öfver, hvilken af de samlade dikterna som skulle sändas. Jag kunde ej rådgöra med någon, ty dessa mina storhetsplaner voro en hemlighet äfven för min allra bästa vän.
Till sist beslöt jag att skrifva ett nytt poem, enkom för Linnéa.
Jag minns, hur jag satt i vår barnkammare, ett gårdsrum på vinden, framför min pulpet, öfverströdd af »manuskript». Jag såg ut genom
