fönstret. Det var inte mycket att se. Svartnade tegeltak och vindspel till varuvindarna, skorstenar och rännor. Regnet smattrade på de sluttande tegeltaken och forsade genom rännorna med skrällande fart, och stormen tjöt genom skorstenarna. Hvad skulle jag skrifva? Ämnen fattades ingalunda, men egna upplefvelser och funderingar ville jag ej prisgifva — jag hade också starka misstankar om att de ej voro akademiska. Ej heller skulle innehållet förråda min ålder. Jag hoppades nämligen, att onkel Adam skulle bli så slagen af mitt poems förträfflighet, att han ej skulle sätta in det bland barnbidragen utan på en mindre komprometterande plats, kanske rent af skicka det direkte till Akademien.
Jag såg mig omkring i rummet. Där fann jag intet inspirerande. Jag såg åter ut öfver taken.
Och ögonblickligen kom inspirationen. Jag skref med af ifver skälfvande hand:
»Må stormar ute rasa
De störa ej min ro —
Jag sitter vid min brasa
Lugn i vårt trefna bo!»
Det fanns ingen brasa i rummet, och det oroade mig, ty jag var ett mycket samvetsgrant barn. Men så tänkte jag på något, som kallades »den poetiska friheten», och hoppades att detta måtte vara en sådan. Ty det kunde aldrig bringa lycka att narras. Men jag skulle naturligtvis be om en brasa, då jag renskref poemet.