Det var också med full öfvertygelse, förf. på det första mötet mellan Sveriges folkhögskolemän i Jönköping sommaren 1877 kunde yttra i poemet »Det är seger nog»:
»Att väcka ur dvale den tanken upp,
att skog ikring älfvastrand
ej blott ger en dråplig timmerlast
men pryder ett fosterland,
att mark, som med sorgfritt sinne sås,
som rågar rätter på bord,
ej blott är en frodig hemmanslott
men flik af en fosterjord,
det är seger nog.
»Man nekat landstro hos danneman.
Hon lefver i sagan blott.
Hon lefver — i mången en signad stund
I hafven det skönja fått.
Att tro, det i dagens söfvande ro
hon lycker blott ögat till
för att i stormtid slå det upp
och rista en saga till,
det är seger nog.»
Förbindelsen med den närbelägna universitetsstaden var under min läraretid på Hvilan liflig nog.
Besöken där voro täta, vare sig färden dit företogs på järnväg, till häst eller till fots. Studentandan lefde kvar under det folkliga arbetet på högskolan och gjorde säkert sitt till att hålla detta städse ungt och varmt.
Till de då så lifaktiga nordiska festerna i Lund, som samlade till Akademiska Föreningen icke blott
