Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12
Haidee.
“Och endast vågen sörjer, der det tros,
hon gått till ro, Arkipelagens ros“.
Du Hellas’ fagra, undersköna mö!
”Arkipelagens ros” af skum begjuten,
halft öppnad, halft än i din knoppning sluten,
vildt växande på Lambros vilda ö!
Ej smältes bort ditt väsens oskuldssnö,
när du i aftonskymningen blef njuten;
den låg än kvar, när du af stormen bruten
fick i din ungdoms skönsta blomning dö.
Naturens barn, du visste aldrig af
de af en lumpen bildning smidda banden;
du ville gifva alt — och alt du gaf.
Dröm än om Juan, där du gömd i sanden
söfs af den brutna böljans sång mot stranden,
blott sörjd af vågen i din glömda graf.
