Sångarns dom.
Skalden prisar du som gudars son:
sångarsnillet blott från himlen stammar,
gnistan, hvilken i hans hjärta flammar,
i hvars skimmer han sin diktverld ammar,
är från himlens verld af ljus ett lån.
Sångarn som ett barn af gudars ätt
får ej — tror du — blott som mänska mätas:
för hans snille må hans fel förgätas;
lagern, hvilken kring hans panna flätas,
friar honom inför mänsklig rätt.
I hans hjärta milda makter lagt
ned en skatt af mer än mänskligt värde:
himmelsk skönhet de hans själ beskärde,
större sanningar hans hjärta lärde,
än hvad lifvet tusen andra sagt.
Därför ock — så tror du — himlen har
större lott i lifvet barden gifvit:
genom sången folkens tolk han blifvit;
hvad han skönt och sant i sånger skrifvit
skola seklers sekler än ha kvar.
Därför äfven himlen siarn gaf
större kall: att mot alt mörker strida,
bringa sångens tröst till dem, som lida,
ljus och klarhet öfver lifvet sprida,
leda likars färd på lifvets haf.
