Sida:Några verser.djvu/24

21

Skön är lotten barden blef beskärd. —
Skön är hvarje mänskas lott — är vorden
ständig kamp mot mörkrets makt på jorden.
Blott med de till sånger bundna orden
kämpas striden ej för ljusets verld.

Stort är kallet. — Som på siarn själf,
hvilar tungt på allas skuldror krafvet.
”Blev end kaldets elv i myr begravet,
når den jo som dug til slut dog havet,
ved den dog sin vei til havets hvælv.”

Ack blott hvad han skönast smidit har
ur sitt hjärtas guld i sången glöder,
men alt slagg, som där vid guldet löder,
all den rost, som viljans järn föröder,
däraf fins i sången intet kvar.

Skaldens krans af sånger binds blott af
hvad som skönast blommar i hans sinne,
skönast vuxit ur hans hopp och minne;
djupt i sångarns hjärta stänges inne
alt hvad sämre där han näring gaf.

Och den krans, som tiden honom ger,
lagerkransen, som hans samtid brutit
och omkring hans hjässa sammanknutit,
— i den kransen tiden inneslutit
blott sitt bifall — intet, intet mer.

Dock, ifall han rätt sitt kall förstått,
står en gång hans graf, hans minne siradt
med en krans en efterverld har virat
af de dygder, som i sekler spirat
ur de toner från hans lyra gått.