22
Skön är då hans lott i sanning, när
hvad han skönt och sant i sånger skrifvit,
ljus och tröst åt tusen sinnen gifvit,
djupt i tusen hjärtan ristadt blifvit,
än i fjärran sekler älskadt är.
När än kring hans graf den blomverld gror,
hvaraf han sin krans af sånger vridit,
när dess doft han öfver sekler spridit;
då mot mörkrets makt han härligt stridit,
då med rätta blef han kallad stor.
Men om sångarn svika ses det kall,
ljusets englar i hans hjärta skrifvit,
litet, litet gagnar alt, hvad blifvit
honom skänkt, hvad milda makter gifvit; —
stor var aldrig mänskan i sitt fall.
Svigtar skalden under lifvets vigt,
vill han ej sitt eget själf betvinga,
ej i samklang med de toner bringa,
hvilka från hans lyra skönast klinga,
litet, litet väger all hans dikt.
Sångargåfvan, himlen honom gaf,
mäktar kanske adla blott för stunden
ytan af hans själ, som djupt i grunden
är vid grusets lägsta laster bunden; —
stor var aldrig än passionens slaf.
Om det bifall, hvilket kan ha bott
på hans samtids läppar, honom tjusat
och han med dess gift sin själ berusat,
då har all sin storhet själf han grusat; —
stor var aldrig den, som stor sig trott.
⁎
