för oss gynnsam omständighet komma emellan. Nu har jag inte tid längre. Kom genast, eljes kunna misstankar vakna.» Han hjälpte mig på benen, öppnade dörren och släpade ut mig ganska hårdhänt, varefter han med tillhjälp av några av karlarna utanför brutalt skuffade mig fram till den plats där guerillachefen slagit sig ned med sina råa följeslagare samlade omkring sig.
En märklig man, denne Manuelo, »Smilaren»! Han var fetlagd och rödblommig och såg ganska gemytlig ut; med sitt kraftigt skurna, slätrakade ansikte och den kala hjässan tycktes han vara typen för en godmodig familjefader. Då jag såg hans trovärdiga leende, kunde. jag knappast tro, att jag verkligen hade framför mig den skändlige skurk, vars blotta namn var en fasa för såväl den engelska armén som för vår egen. Det är allmänt bekant, att Prent, en englsk officer, sedermera lät hänga mannen till straff för hans grymheter. Han satt på en stor sten och sken upp när jag kom, liksom en den där träffar på en gammal bekant. Jag såg emellertid, att en av hans män stödde sig mot en stor såg, och den synen var nog för att beröva mig alla illusioner.
»God afton, överste Gerard», sade han. »Marskalk Massénas stab har verkligen gjort oss stor ära», sade han. »Major Cortex den ena dagen, överste Duplessis den andra och nu överste Gerard. Kanske marskalken själv en vacker dag finner sig föranlåten att hedra oss med ett besök. Jag hör, att ni sett Duplessis. Cortex finner ni där borta fastnaglad vid ett träd.
