120
Det återstår nu endast att besluta vad vi som bäst skola taga oss till med er.»
Det låg just ingenting uppmuntrande i det där; men hela tiden lyste hans frodiga anlete av idel vänliga småleenden, och han läspade fram sina ord i den mest smekande och vänliga ton. Emellertid lutade han sig plötsligt framåt, och jag tyckte mig i hans blick läsa en verklig uppriktighet.
»Överste Gerard», sade han, »jag kan inte lova att skänka er livet, ty det är inte vår plägsed, men jag kan låta er dö en lätt död eller en förfärlig död. Hur vill ni ha’ det?»
»Vad önskar ni då att jag å min sida skall göra?»
»Om ni vill dö en lätt död, fordrar jag att ni lämar mig sannfärdiga svar på de frågor, jag ämnar göra er.»
Jag fick nu en plötslig ingivelse.
»Ni ämnar låta döda mig», sade jag. »Men hur jag dör kan ju kvitta er lika. Om jag besvarar era frågor, vill ni då låta mig välja dödssätt?»
»Ja, det lovar jag, försåvitt det gäller tiden intill midnatt.»
»Svär det!» ropade jag.
»En portugisisk herremans ord är en tillräcklig borgen», svarade han.
»Jag säger inte ett ord, förr än ni svurit.»
Han blev röd i synen av vrede, och hans blick sökte sågen. Men han förstod av min ton, att jag menade vad jag sade och att jag inte var den, som lät skrämma sig till underkastelse genom hotelser.
