Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

122

alla dessa mördare från jordens yta. Mina ivrigt spanande ögon fylldes av tårar, då jag upptäckte det hörn av lägret där jag visste åtta hundra man förlagda, som alla, var för sig, gärna gått i döden för sin överste. Men min dysterhet försvann, då jag bakom lägret såg de rökpelare, som markerade högkvarterets plats vid Torres Novas. Där uppehöll sig Masséna, och med Guds hjälp skulle hans uppdrag i natt utföras, om ock på bekostnad av mitt liv. En känsla av stolthet och jublande fröjd fyllde mitt hjärta. Jag skulle velat äga en tordönsröst, som kunde tillropat honom: »Se hit! det är jag, Etienne Gerard, som står i begrepp att giva mitt liv för att rädda Clausels armé!» Det var i sanning smärtsamt att tänka på, att ett så ädelt hjältedåd skulle utföras utan att någon var närvarande för att sedan anförtro det åt historien.

»Nåväl», sade nu banditchefen, »ni ser lägret och ni ser också landsvägen, som leder till Coimbra. Den är fylld med era träng- och ambulansvagnar. Skall detta betyda, att Masséna ämnar drag sig tillbaka?»

Man kunde se de mörka, rörliga vagnkolonnerna och hur det då och då blixtrade till från betäckningens vapen. Mitt löfte oavsett, kunde det inte vara något brott mot den militära sekretessen att bekräfta vad som i alla fall bar syn för sägen.

»Han ämnar retirera», sade jag.

»Över Coimbra?»

»Jag tror det.»