Han drog fram ett kors, som han bar under sin zammara eller pälsjacka av svart fårskinn.
»Jag svär det», sade han.
O, vilken glädje jag erfor vid detta svar! Vilken död — vilken härlig död för Frankrikes främste soldat! Jag var nästan färdig att brista ut i skratt av glädje vid tanken därpå.
»Nu till era frågor», sade jag.
»Ni svär i er ordning att besvara dem sanningsenligt?»
»Jag svär det vid min ära som adelsman och officer.»
Det var, som ni nog inser, ett fruktansvärt löfte, jag avgav, men vad var det i jämförelse med vad jag skulle vinna genom min eftergivenhet?
»Det här är ett fullkomligt hederligt och mycket intressant avtal», yttrade han, i det han tog fram en anteckningsbok ur sin ficka. »Vill ni nu benäget vända er blick mot det franska lägret?»
I det jag följde riktningen av hans finger vred jag på huvudet och såg bort mot vårt läger där nere på slätten under oss. Trots de femton milen kunde man i den klara luften se varje detalj med den största tydlighet. Där lågo de långsträckta fyrkanter, som bildades av våra tält och baracker jämte kavalleriets linjer och de mörkare streck, som markerade våra tio batterier. Hur dystert kändes det icke att tänka på mitt ståtliga regemente, som väntade där borta, och veta, att det aldrig mer skulle få återse sin chef! Med en enda skvadron skulle jag sopat bort
