jag aktade föga hans slag och fattade honom ännu en gång vid örat. Nu föll han, jag rullade över honom och dunkade hans huvud i marken. Hur de hurrade och skrattade, de goda engelsmännen, och hur de klappade mig på ryggen!
»Kvitt med fransmannen!» ropade lord Sadler.
»Han slåss mot reglerna», skrek min motståndare, gnidande sina eldröda öron. »Han bar sig åt som en vilde, när vi lågo på marken.»
»Sådant får man hålla till godo med», sade lord Rufton kallt.
»Nu!» ropade lord Sadler, och ännu en gång gingo vi till anfall.
Han var rödflammig i synen, och hans små ögon lyste av ilska som en bulldoggs. Man såg på hans uppsyn att han var arg. Min egen hållning var obesvärad och munter. En fransk adelsman slåss, men han hatar inte. Jag intog min plats framför honom och bockade mig såsom jag plägat göra, när det var fråga om duell. Man kan i en bugning inlägga behag och artighet likaväl som utmanande trots. Jag lät både det ena och det andra komma till uttryck i min, tillika med en liten släng av satir i den axelryckning, som beledsagade den. I detsamma gav han mig en stöt. Det gick runt för mig. Jag ramlade baklänges. Men i blinken var jag på fötter igen och rusade fram till formligt handgemäng. Jag trakterade hans öron, hans hår, hans näsa i tur och ordning. Ännu en gång sjöd mitt blod av stridsglädje. Det gamla segerropet
