138
bröt sig fram över mina läppar. »Leve kejsaren!» tjöt jag, i det jag körde huvudet i magen på honom. Han slog armen om nacken på mig med ena handen och bultade på med den andra. Jag borrade mina tänder i hans arm, så att han skrek av smärta. »Säg då till honom att låta bli, Rufton! Hör du inte? Han bits ju!» skrek han. De drogo mig nu ifrån honom. Skall jag någonsin kunna glömma denna episod? — Skrattsalvorna, hurraropen, lyckönskningarna! Inte ens min fiende hyste någon illvilja mot mig, utan skakade hand med mig. Jag å min sida kysste honom på båda kinderna. Fem år senare hörde jag av lord Rufton att mitt nobla uppträdande vid detta tillfälle ännu var i friskt minne hos mina engelska vänner.
Det är emellertid icke om mina egna sportsliga bragder jag i afton ville berätta för er, utan om lady Jane Dacre och det egendomliga äventyr, hon gav anledning till. Lady Jane Dacre var syster till lord Rufton och förestod hans hus. Jag fruktar att hon före min ankomst nog kände sig en smula ensam, ty hon var en vacker och förfinad kvinna, som icke hade något gemensamt med sin omgivning. Detta kan för övrigt sanningsenligt sägas om många kvinnor i den tidens England, ty männen voro råbarkade, plumpa och klumpiga med simpla levnadsvanor och få talanger, under det däremot kvinnorna voro de älskligaste och mest hängivna, jag någonsin känt. Vi blevo mycket goda vänner, lady Jane och jag, ty det var mig icke möjligt att som dessa Devon-
