en ung änka. Den där brunhyade grobianen med sitt »dra åt skogen!» var denna ömma duvas make. Åh! om hon bara ville tillåta mig att befria henne från detta förhatliga band! Det finns ingen skilsmässa, som rangeras så lätt och säkert, som den, jag kunde förskaffa henne. Men ett löfte är ett löfte, och jag höll mitt bokstavligen. Min mun var förseglad. Om en vecka skulle jag sändas tillbaka från Plymouth till St. Malo, och det föreföll mig som om jag aldrig skulle få veta hur saken utvecklade sig. Och dock hade ödet bestämt, att historien skulle få en fortsättning, i vilken jag skulle spela en för mig synnerligen smickrande och hedrande roll.
Det var inte mer än tre dagar efter den händelse jag nyss skildrat som lord Rufton kom instörtande i mitt rum. Han var blek, och hans sätt röjde den största oro.
»Gerard», sade han häftigt, »har ni sett lady Jane?»
Jag hade sett henne efter frukosten och nu var det middag.
»Vid himlen, här är något rackartyg å färde», ropade min stackars vän och for omkring som om han mist förståndet. »Förvaltaren har varit här för att anmäla att man sett en droska med två hästar i full karriär fara ned åt Tavistockvägen. Smeden hörde en kvinnas skrik, när den for förbi hans smedja. Jane är försvunnen. Jag tror, vid Gud, att hon blivit enleverad av den lymmeln Dacre.» Han ringde ursinnigt. »Två hästar ögonblickligen!» ropade han. »Överste
10 Napoleons officer
