darna till parken finns det ett värdshus, där vi kunna sätta in våra hästar», tillade han.
För min del tyckte jag att vi i betraktande av vår rättvisa sak gjort bäst i att helt frankt rida fram till porten och förständiga honom att utlämna den dam han bortfört. Men däri hade jag orätt. Ty det enda en engelsman har respekt för är lagen. Han stiftar själv sin lag, men sedan han väl gjort detta, blir lagen en gruvlig tyrann, inför vilken även den djärvaste darrar. Han ler vid tanken att bryta nacken av sig, men bleknar om det blir tal om att bryta lagen. Efter vad lord Rufton talade om för mig under det vi gingo genom parken, såg det ut som vi hade lagen emot oss i den här affären. Lord Dacre var i sin fulla rätt att taga sin hustru till sig, alldenstund hon tillhörde honom, och vår ställning var föga bättre än inbrottstjuvens och inkräktarens. Det tillkom icke inbrottstjuvar att öppet nalkas huvudingången. Vi kunde bemäktiga oss ladyn med våld eller list, men icke med rätt, ty vi hade lagen emot oss. Det var detta min vän närmade utvecklade för mig, under det vi smögo oss fram för att komma i skydd av ett buskage tätt invid byggnadens fönster. Där kunde vi rekognoscera fästningen, se om vi möjligen kunde förskansa oss och, framför allt, söka sätta oss i förbindelse med den vackra fången.
Där stodo vi nu alltså gömda inne i buskaget, lord Rufton och jag, med var sin pistol i ridrocksfickan och med det orubbliga beslutet i hjärtat att
