Han tycktes vara situationens herre, denne vackre jätte, som stod där så obesvärad på egen mark, då vi smögo oss fram från vårt gömställe. Lord Rufton hade inte sagt ett enda ord, men jag såg på hans mulna panna och mörka blick, att det drog ihop till storm. Lord Dacre gick före oss in, och vi följde hack i häl efter. Han lät oss stiga in i ett ekpanelat rum och stängde dörren efter oss. Därefter mätte han mig från hjässan till fotabjället med förolämpande blickar.
»Hör på, Ned», sade han, »det fanns en tid, då en engelsk familj plägade ordna sina angelägenheter efter eget tycke. Vad har den här utländska figuren att göra med din syster och min hustru?»
»Tillåt mig, min herre, att fästa er uppmärksamhet på, att det härvidlag icke är fråga endast om syster och hustru, utan att jag är en vän till den unga damen i fråga och har samma rätt som varje annan hederlig man att skydda en kvinna mot brutalitet. Här kan jag endast genom en åtbörd giva ett lämpligt uttryck åt min tanke om er.» Jag hade min ridhandske i handen och gav honom ett lätt slag i ansiktet med den. Han tog ett steg tillbaka med ett bittert leende, och ögonen fingo ett hårt uttryck.
»Varför har du tagit den här skrodören med dig, Ned?» sade han. »Du borde väl åtminstone slåss själv, om; det nu måste gå därhän.»
»Det vill jag också och det nu på fläcken!» ropade lord Rufton.
»Ja, när jag har dödat den här skrävlaren till frans-
