150
man», sade lord Dacre. Han gick till ett bord och öppnade ett schatull med mässingsbeslag. »Sannerligen», tillade han, »skall inte antingen jag eller den där mannen ut ur detta rum med fötterna före. Jag menade väl med dig, Ned, vid S:t George gjorde jag inte det, men nu kommer jag att skjuta din snyltgäst så visst som jag heter George Dacre. Välj en av dessa pistolerna, min herre, och skjut tvärs över bordet. Vapnen äro laddade. Sikta rätt och skjut mig, om ni kan, ty gör ni inte det, så är det, vid Gud, ute med er!»
Förgäves sökte lord Rufton göra saken till sin. Två ting hade jag klart för mig: det ena, att lady Jane mer än allt annat fruktade för en duell mellan sin man och sin bror, det andra, att hela frågan för all framtid löstes på bästa möjliga sätt, om det lyckades mig döda den bålde lorden. Lord Rufton behövde honom inte. Lady Jane lika litet. Därför ville jag, Etienne Gerard, deras vän, betala min tacksamhetsskuld till dem genom att befria dem från detta påhäng. Det var för resten intet annat val, ty lord Dacre var lika ivrig att sätta en kula i mig som någonsin jag att göra honom samma tjänst. Det var förgäves som lord Rufton argumenterade och grälade. Saken måste ha sin gång.
»Näväl, då!» utbrast han slutligen, »om du nödvändigt vill slåss med min gäst i stället för mig så låt det då åtminstone ske i morgon med två vittnen. Att skjuta tvärs över bordet är rent mord.»
»Men det tilltalar mig, Ned», sade lord Dacre.
