den och cigarren mellan ett par fingrar på den högra.
»När jag släpper näsduken», sade han, »tar herrarna var sin pistol och skjuter efter behag. Är ni färdiga.»
»Ja!» ropade vi båda.
Han öppnade handen och lät näsduken falla. Jag böjde mig hastigt framåt och grep efter pistolen, men bordet var, som sagt, åtta fot långt, och det var lättare för den långarmade lorden än för mig att räcka pistolen, Jag hade ännu inte hunnit räta upp mig, förr än han sköt, och den omständigheten hade jag att tacka för mitt liv. Hans kula skulle trängt in i min hjärna, om jag stått rak. Nu susade den genom mitt vågiga hår. I samma ögonblick, just då jag höjde pistolen för att skjuta, slogs dörren upp, och ett par armar omslingrade mig. Det var lady Janes vackra, glänsande, förskrämda ögon som blickade in i mina.
»Ni får inte skjuta, överste Gerard! För min skull, låt bli att skjuta!» ropade hon. »Det är ett missförstånd, säger jag er, ett missförstånd, ett missförstånd! Han är den bäste, den ömmaste make! Aldrig mer viker jag från hans sida!» Hennes hand gled nedåt min arm och slöt sig om pistolen.
»Jane, Jane», skrek lord Rufton, »följ med mig. Du får inte stanna här. Kom!»
»Det är alldeles mot reglerna», sade överste Berkeley.
