154
»Överste Gerard, ni lovar ju att inte skjuta? Mitt hjärta skulle brista, om han bleve sårad.»
»Besitta och regera, Jinny, låt honom få sin rätt!» utropade lord Dacre. »Han stod för mitt skott som en hel karl, och jag vill inte se någon gå honom i vägen. Vad som än händer, kan det inte bli värre än jag förtjänar.»
Men redan hade mellan mig och lady Jane växlats en hastig blick, som sade henne allt. Hon släppte min arm. »Jag överlämnar min mans liv och min egen lycka i överste Gerards händer», sade hon.
Hur väl hon förstod mig, denna beundransvärda kvinna! Jag stod ett ögonblick obeslutsam med pistolen på helspänn i min hand. Min motståndare såg mig trotsigt i ögonen, utan att hans solbrända ansikte förrådde någon rädsla och utan en blinkning av de öppna, blå ögonen.
»Se så! se så! skjut då ropade översten från sin plats.
»Ja, låt det bliva av nu då!» ifyllde lord Dacre.
Jag ville då åtminstone visa dem hur fullständigt hans liv var på nåd och onåd utlämnat åt min skicklighet. Så mycket var jag skyldig aktningen för mig själv. Jag såg mig om efter en riktprick. Översten såg på min motståndare, väntande att se honom falla. Han vände profilen mot mig, och den långa cigarren stack fram mellan hans läpar med tumslång aska i spetsen. Hastigt som blixten höjde jag pistolen och sköt.
»Tillåt mig befria er cigarr från askan», sade jag
