156
sedan jag hört vad denna dam hade att säga, att rikta den mot hennes man. Jag såg mig därför omkring efter en lämplig riktprick och hade den ytterliga oturen att nästan skjuta cigarren ur munnen på er, då min avsikt endast var att slå av askan. Min pistol lurade mig. Detta är min förklaring, min herre, och om ni, sedan ni hört min ursäkt, fortfarande menar att jag är skyldig lämna er ytterligare upprättelse, behöver jag inte försäkra er, att jag icke skall avslå en dylik anhållan från er sida.»
Min hållning torde varit bedårande vid detta tillfälle, och jag vann också allas hjärtan. Lord Dacre kom fram till mig och tryckte min hand. »Vid S:t George, min herre», sade han, »aldrig kunde jag tro, att jag skulle vara i stånd att känna för en fransman vad jag känner för er. Ni är en man och en riddersman — mer kan jag inte säga.» Lord Rufton sade ingenting, men hans handslag var så mycket vältaligare. Även överste Berkeley komplimenterade mig och förklarade sig icke vilja tänka vidare på den olyckliga cigarren. Och hon — åh, om ni kunde sett den blick, hon gav mig, hennes rodnande kinder, hennes fuktiga ögon och darrande läppar! När jag tänker på den sköna lady Jane, står hon alltid för mig just sådan hon var i detta ögonblick, De önskade, att jag skulle stanna till middagen, men ni förstår nog, mina vänner, att tillfället icke lämpade sig, vare sig för mig eller för lord Rufton, att stanna kvar på Gravel Hanger. Det åter försonade paret önskade vara för sig själva. Under färden hade han övertygat
