man serverat mig, språkade jag livligt med den unga damen, och innan en timme gått voro vi de bästa vänner i världen. . Hon hette Sofi — tillnamnet hörde jag aldrig. Jag bad henne kalla mig Etienne och sökte muntra upp henne en smula, ty hennes ljuva anlete var sorgmodigt, och hennes vackra, mörka ögon tårades, Jag sökte förmå henne att tala om för mig vad det var som bedrövade henne.
Hur kan jag vara annat än ledsen», sade hon på franska med den mest förtjusande läspning i uttalet, »när en av mina landsmän är en fånge i era händer? Jag såg honom mellan två husarer, när ni kom ridande hit.»
»Det är så krigets gång», svarade jag, »i dag är det hans tur, i morgon kanske min.»
»Men besinna, herr — —» sade hon.
»Etienne», ifyllde jag.
»Åh, herr — —»
»Etienne», ifyllde jag än en gång.
»Nå, låt gå då», utropade hon och rodnade så vackert i sin förtvivlan, »betänk dock, Etienne, att denne unge officer kommer att föras till er armé och får både svälta och frysa, ty efter vad jag hört slita era soldater ont under marschen, och vad blir väl då en fånges lott?»
Jag svarade endast med en axelryckning.
»Ni ser så snäll ut, Etienne», tillade hon, »ni har nog inte hjärta att döma den stackars mannen till en säker död. Jag ber er enträget att släppa honom lös.»
