172
Hennes vackra hand vilade på min arm, hennes mörka ögon blickade så bedjande in i mina.
Jag fick en plötslig ingivelse. Jag skulle uppfylla hennes bön, men begära en återtjänst. På min befallning infördes fången i rummet.
»Kapten Barakoff», sade jag, »den unga damen här har bett mig släppa er lös, och jag är böjd för att göra det. Men jag fordrar då ert hedersord på att ni stannar kvar här i huset tjugufyra timmar och inte vidtager någon som helst åtgärd för att inviga någon i vad vi hava för oss.»
»Jag lovar detta», sade han.
»Då litar jag på er heder. En man mer eller mindre har ingen betydelse i en strid mellan stora arméer, och att behålla er som fånge vore att döma er till döden. Gå, herr kapten, och visa er tacksamhet icke mot mig, utan mot den förste franske officer, som faller i era händer.»
När han gått, tog jag fram depeschen från min ficka.
»Nu, Sofi», sade jag, »har jag gjort som ni bad mig, och allt vad jag begär i ersättning är att ni ger mig en lektion i ryska.»
»Hjärtans gärna», svarade hon.
»Låt oss då börja med det här», sade jag nu, i det jag bredde ut papperet framför henne. »Låt oss taga det ord för ord och se vad meningen är.»
Hon såg på papperet med en viss överraskning.
»Det betyder: om fransmännen komma till Minsk är allt förlorat.» Men plötsligt röjde hennes vackra
