Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

14

att han är rädd. Mina pistoler hade jag glömt i brådskan. Min värja hade jag, men den är ju inte alltid det bästa vapnet. Jag låg bakåtlutad på min plats i gondolen, vaggad av vattnets sakta skvalpande och de jämna årtagen. Vår väg gick genom ett nätverk av trånga kanaler med höga hus, som tornade upp sig på ömse sidor, och en smal remsa av den stjärnströdda himlen över oss. Här och där vid broarna, som välvde sig över kanalen, glimmade det matta skenet av en lampa, och ibland utströmmade ett sken från någon nisch, i vilken ljus brann framför en helgonbild. Men eljes var det mörkt överallt, och man kunde se vattnet endast såsom en vit kant av skum, som ringlade sig runt den långsträckta svarta stäven på vår båt. Det var en plats och en tid för drömmerier! Jag tänkte på mitt förflutna liv, på alla de stordåd jag varit med om, de hästar jag dresserat och de kvinnor jag älskat. Och så tänkte jag på min dyra moder och föreställde mig hennes glädje, när hon hörde folket i byn tala om hennes sons hjälterykte. Jag tänkte också på kejsaren och på Frankrike, mitt dyra fädernesland, det soliga Frankrike, moder till sköna döttrar och tappra söner. Mitt hjärta brann i mitt bröst, då jag tänkte på hur vi fört dess färger så många hundra mil utanför dess gränser. Åt dess storhet ville jag viga mitt liv. Jag lade handen på hjärtat, när jag avlade denna ed, och i samma ögonblick föll gondoliären över mig bakifrån. Då jag säger att han föll över mig, menar jag icke