endast att han överföll mig, utan att han verkligen störtade ned på mig med hela sin tyngd. Gondoliären står bakom och över en när han ror, så att man varken kan se honom eller på något sätt skydda sig mot ett sådant överfall. I ena ögonblicket hade jag suttit med själen fylld av sublima beslut, i det nästa låg jag andlös utsträckt på båtens botten, nedpressad av detta vidunder. Jag kände det häftiga flåsandet av hans andedräkt mot min nacke. I ett nu hade han ryckt från mig min värja, dragit en säck över mitt huvud och bundit ett starkt rep runt om densamma. Där låg jag på gondolens botten lika hjälplös som en fågel i snaran. Jag kunde inte ropa, jag kunde inte röra mig, jag var ett knyte rätt och slätt, ingenting annat. Ett ögonblick senare hörde jag åter vattnets skvalpande och ljudet av årtagen. Karlen hade utfört sitt värv «och fortsatte nu färden lika lugnt och obesvärat som om han varit van att varje dag i veckan kasta en säck över en husaröverste.
Jag kan inte beskriva för er den förödmjukelse och det raseri, som fyllde min själ, då jag låg där lik ett hjälplöst får, som föres till slaktaren. Jag, Etienne Gerard, den ypperste i alla de sex brigaderna av lätta kavalleriet och den Stora arméns bäste fäktare, överväldigad av en ensam, obeväpnad man och på ett sådant sätt! Men än så länge låg jag stilla, ty att göra motstånd har sin tid och att spara sina krafter har sin tid. Jag hade känt den kanaljens grepp kring mina armar och jag förstod, att jag skulle vara som ett barn i hans händer. Jag väntade alltså
