176
»Vi ha aldrig bett er komma till Ryssland», skrek han. »Då ni gör det ändå, får ni nöja er med den behandling som bestås. Jag skulle skjuta er utan krus, om jag finge råda.»
»Ni skall en gång få stå till svars för det här!» utropade jag, i det jag torkade blodet från mitt ansikte.
»Om hetman Platoff tycker som jag, så lever ni inte i morgon vid den här tiden», svarade han med bistert rynkade ögonbryn. Han tillade några ord på ryska till sin trupp, varvid alla skyndade till hästarna. Den stackars Violette, som såg lika ömklig ut som hennes herre, leddes fram och jag blev tillsagd att sitta upp. Om min vänstra arm bands en läderrem, som fästades vid en dragonofficers stigbygel. I denna ytterligt sorgliga belägenhet lämnade jag och kvarlevan av min trupp Minsk.
Aldrig har jag råkat på ett sådant odjur som denne Sergine, vilken hade befälet över eskorten. Den ryska arméns officerskår är en blandning av det bästa och det sämsta i världen, men någon värre än major Sergine vid Kieffs dragoner har jag inte sett i någon väpnad styrka, undantagandes Pyreneiska halvöns friskaror. Han var en mycket storvuxen karl med vild och rå uppsyn och borstigt svart skägg, som föll ned över hans kyrass. Jag har senare låtit mig berättas, att han var känd för sin styrka och sin tapperhet, och jag kan intyga att han hade en björns grepp, ty det kände jag, när han drog mig ur sadeln. Han var också ett
