kvickhuvud i sitt slag och gjorde oupphörligen på ryska anmärkningar på vår bekostnad, som lockade alla hans dragoner och kosacker att skratta. Två gånger gav han ett par av mina kamrater ett nyp med ridpiskan, och en gång nalkades han mig med piskan i högsta hugg, fast det var något i min blick, som förekom slaget. Eländiga och förödmjukade, genomfrusna och hungriga, redo vi i en tröstlös kolonn över den snöhöljda stäppen. Solen hade gått ned, men alltjämt fortgick den mödosamma färden i den långa nordiska skymningen. Stel av kölden och med ett huvud som värkte av de slag jag fått, bars jag framåt av Violette, utan att veta var jag befann mig eller vart det bar hän. Det lilla stoet gick med sänkt huvud och lyfte det endast någon gång med en föraktfull fnysning åt de skabbiga kosackponnyerna.
Men plötsligt stannade eskorten, och jag fann att vi gjort halt på den enda gatan i en liten rysk by. På ena sidan om gatan låg en kyrka, på den andra ett stort stenhus, vars konturer föreföllo mig bekanta. Jag såg mig omkring i skymningen och fann att vi kommit åter till Dobrova, och att det hus, vid vars port vi stannat, var just prästens, där vi gjort halt på morgonen. Det var här min förtjusande Sofi i sin oskuld översatt den olyckliga depeschen, som på grund av några sällsamma omständigheter fört oss i olyckan. Att tänka sig att vi endast för några timmar sen lämnat just denna plats med uppskruvade förhoppningar och de bästa
12 Napoleons officer
