Sergine och sade något till honom på ryska, varvid han rynkade ögonbrynen och skakade otåligt på huvudet. Hon tycktes bedja honom om något, där hon stod i den klara belysningen av idet ljus, som strömmade ut genom den öppna dörren till hennes fars hus. Mina ögon voro fästa på de båda ansiktena, den vackra flickans och den mörke, bistre mannens, ty min instinkt sade mig att det var mitt eget öde, som avhandlades. Han skakade alltjämt avböjande på huvudet, men tycktes omsider, bevekt av hennes böner, vilja giva efter. Han vände sig åt det håll, där jag stod med den bevakande sergeanten vid min sida.
»De välvilliga människorna här erbjuda er tak över huvudet för natten», sade han till mig, i det han mätte mig från topp till tå med hämndgiriga blickar. »Jag har svårt att säga nej till dem, men jag säger er rent ut, att jag hellre såge er ute i snön. Det skulle svalka ert heta blod, ni kanalje till fransman!»
Jag såg på honom med hela det förakt jag kände för honom.
»Ni är född vilde», sade jag, »och ni kommer att dö som en sådan.»
Mina ord retade honom, han svor till och lyfte ridpiskan som om han velat slå mig.
»Tyst, ni stubbörade hund!» röt han. »Finge jag råda, skulle allt en del av er oförskämdhet frysa bort före nästa morgon.» I det han sökte tygla sin vrede, vände han sig till Sofie med något som skulle
