Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

182

vilken man lagrat vedförrådet för vintern. Jag leddes ned dit, och man lät mig förstå att det var mitt logis för natten. På ena sidan av denna kusliga lokal hade man staplat upp ved ända till taket. Eljest hade rummet stengolv och kala väggar med ett enda djupt fönster på ena sidan, väl skyddat av järngaller. Upplysningen utgjordes av en stallykta som hängde ned från en bjälke i det låga taket. Major Sergine log, när han tog ned den och lyste in i varje vrå av det ödsliga rummet.

»Vad tycker ni om våra ryska hotell, min herre?» frågade han med sitt hätska hånleende. »De äro inte stora, men vi ha inga bättre att bjuda på. När det nästa gång faller er fransmän in att ge er ut på resor, kanske ni väljer något annat land, där man gör det mera hemtrevligt för er.» Han skrattade så att de vita tänderna lyste genom skägget. Därefter lämnade han mig, och jag hörde den stora nyckeln vridas om i låset.

Under en hel timme av det djupaste elände satt jag, frusen och nedbruten till både kropp och själ på en vedhög med ansiktet i händerna och sinnet fyllt av de bittraste tankar. Det var kallt nog inom dessa fyra väggar, men jag tänkte med deltagande på mina stackars soldaters lidande därute. Därpå började jag promenera av och an, slog händerna tillsammans och sparkade med fötterna mot väggarna för att rädda dem från förfrysning. Lyktan värmde något, men kölden var bitande, och jag hade sedan morgonen inte fått någon mat. Jag kände mig över-