given av hela världen, men slutligen hörde jag nyckeln vridas om i låset, och vem inträdde om icke min fånge från morgonen, kapten Alexis Barakoff. En vinflaska stack fram under armen på honom, och i handen bar han en stor tallrik fylld med en rykande stuvning.
»Tyst», viskade han; »inte ett ord! Håll modet uppe! Jag kan inte ge mig in på förklaringar, ty Sergine är ännu här. Håll er vaken och färdig!» Med dessa ord i brådskande ton satte han ifrån sig den välkomna maten och skyndade ut.
»Håll er vaken och färdig!» Dessa ord genljödo i mina öron. Jag åt min mat och drack mitt vin, men det var varken maten eller vinet, som så värmt mitt hjärta. Vad kunde väl Barakoffs ord betyda? Varför skulle jag hålla mig vaken? För vilket ändamål skulle jag hålla mig färdig? Fanns det väl någon möjlighet till räddning? Jag har aldrig respekterat den, som eljest alltid försummar sina böner, men börjar bedja, när han är i fara. Han liknar en dålig officer, som aldrig visar sin chef någon vördnad, utom när han ämnar utbedja sig någon ynnest av honom. Men när jag nu tänkte på Sibiriens saltgruvor å ena sidan och på min moder i Frankrike å den andra, kunde jag inte hjälpa, att en bön uppsteg, icke från mina läppar, men från mitt hjärta, att Barakoffs ord måtte betyda allt vad jag hoppades. Men klockan i bykyrkan slog timme efter timme, och ännu hörde jag ingenting annat än de ryska posternas rop ute på gatan.
