184
Men slutligen klack det till i mig, ty jag hörde lätta steg i källargången. Ett ögonblick senare vreds en nyckel om, dörren öppnades, och Sofie inträdde.
»Min herre!» ropade hon.
»Etienne», sade jag.
»Ni är oförbätterlig», sade hon. »Men är det möjligt, att ni inte hatar mig? Har ni förlåtit mig det spratt jag spelat er?»
»Vilket spratt?»
»O, himmel! Är det möjligt, att ni inte ens nu förstått det? Ni bad mig översätta depeschen. Jag sade er att det betydde: ‘Om fransmännen komma till Minsk, är allt förlorat.‘»
»Vad betydde det då?»
»Det betydde ‘Låt fransmännen komma till Minsk. Vi vänta dem.‘»
Jag ryggade tillbaka.
»Ni förrådde mig», utbrast jag. »Ni lockade mig i denna fälla. Det är således er jag har att tacka för mina soldaters död och fångenskap. Jag dåre, som litade på en kvinna!»
»Var nu inte orättvis, överste Gerard. Jag är en rysk kvinna och måste i första rummet tänka på mitt land. Skulle ni inte gillat det, om en fransk ficka handlat på samma sätt? Hade jag översatt meddelandet korrekt, så hade ni aldrig ridit till Minsk, och er skvadron skulle då undkommit. Lova, att ni förlåter mig!»
Hon var rent bedårande, där hon stod framför
