198
Framför mig hade jag nu den stora s. k. Parisskogen, bestående huvudsakligen av ek. Några smala gångstigar leda igenom densamma. Jag stannade och lyssnade, när jag kom fram dit. Men ingen trumpetsignal, intet buller av hjul, intet ljud av hästtramp trängde fram ur dess dunkla djup till tecken att den marschkolonn, som jag med egna ögon sett röra sig i riktning mot densamma, nu närmade sig. Bakom mig hördes bullret av striden, men framför mig var allt tyst som i graven, där så många tappra män snart skulle vila. Solljuset utestängdes av lövvalvet över mitt huvud, och en tung, fuktig dunst steg upp från den genomdränkta marken. Jag galopperade nu framåt flere mil i en takt som endast få ryttare skulle brytt sig om att hålla i en dylik terräng med trädrötter under och grenar över sig. Äntligen uppfångade jag en första skymt av Grouchys avantgarde. Flera husarpatruller passerade på ömse sidor om mig på något avstånd mellan träden. Jag hörde i fjärran ljudet av trummor och det dova, dämpade sorlet av en armé i marsch. Vilket ögonblick som helst kunde jag stöta på staben och finge då framföra ordern till Grouchy personligen — jag visste nogsamt, att en marskalk av Frankrike under en sådan marsch som denna säkert skulle uppehålla sig vid avantgardet.
Plötsligen började skogen glesna, och jag såg med glädje att jag närmadee mig skogsbrynet, varifrån jag borde kunna se armén för att sedan taga reda på marskalken. Där vägen mynnade ut mellan träden
