ligger en liten krog, i vilken timmerhuggare och formän pläga dricka sitt vin. Utanför porten band jag min häst ett ögonblick medan jag kastade en blick på landskapet framför mig. På några mils avstånd såg jag en annan vidsträckt skog, nämligen St. Lamberts, just den, ur vilken de trupper kommit fram som kejsaren observerat. Det var emellertid lätt att förstå varför det, sedan de lämnat den ena skogen, dröjt så länge innan de uppnått den andra: mellan båda låg nämligen det djupt nedskurna Lasnespasset, som måste överskridas. Utom all fråga strömmade en lång truppkolonn — kavalleri, infanteri och artilleri — ned för den ena och upp för den andra sluttningen, medan avantgardet redan befann sig bland träden på ömse sidor om mig. Ett batteri ridande artilleri var synligt på landsvägen, och jag ämnade just galoppera fram och fråga befälhavaren, om han kunde säga mig var marskalken var alt träffa, då jag märkte att artilleristerna, som visserligen voro blåklädda, dock icke buro rödkantade dolmaner såsom vårt ridande artilleri. Förvirrad vid denna syn, granskade jag närmare dessa soldater på ömse sidor om mig, då en hand rörde vid mitt ben och jag fick se krögaren, som rusat ut ur värdshuset.
»Galning!» ropade han, »varför är ni här? Vad har ni här att göra?»
»Jag söker marskalk Grouchy.»
»Ni befinner er mitt upp i den preussiska armén. Vänd om och fly!»
»Omöjligt; det här är Grouchys kår.»
