jag inte själv tjänat under Napoleon? Vann jag inte en hedersmusköt i pris, då jag tjänstgjorde vid Lätta gardet? Skall jag låta dem tillfångataga en kamrat mitt för näsan på mig? Marie, vi måste rädda honom.»
Värdinnan betraktade mig fortfarande med allt annat än vänliga ögon.»
»Pierre Charras», sade hon, »du får ingen ro, förr än de sätta eld på huset. Begriper du inte, ditt nöt, att om du slogs för Napoleon, så var det emedan han styrde i Belgien? Han gör inte det längre. Preussarna ära våra vänner, och den här mannen är vår fiende. Jag vill inte ha någon fransman här i huset. Utlämna honom!»
Värden rev sig i huvudet och såg förtvivlad på mig, men jag märkte ganska tydligt, att kvinnan varken brydde sig om Frankrike eller Belgien, utan att det var husets säkerhet, som framför allt låg henne om hjärtat.
»Min fru», sade jag med all den värdighet och säkerhet, varav jag var mäktig, »kejsaren håller på att slå engelsmännen, och den franska armen är här före aftonen. Om ni behandlat mig väl, blir ni belönad, men om ni angivit mig, blir ni straffad och ert hus med all säkerhet uppbränt av överprofossen.»
Detta grep henne synbarligen, och jag skyndade att fullfölja min seger på en ny väg.
»Helt säkert», sade, jag, »är det omöjligt att den som är så fager kan vara hårdhjärtad. Ni vill nog inte förvägra mig det skydd, jag behöver.»
Hon såg på mina mustascher, och jag märkte att
