202
hon tinade upp. Jag fattade hennes hand, och inom två minuter stodo vi på så god fot med varandra, att hennes man svor dyrt på, att han själv skulle utlämna mig, om jag ginge på så där.
»För övrigt är vägen full av preussare», utropade han, »fort! fort! upp på vinden!»
»Fort! fort! upp på vinden!» upprepade hans hustru, och båda gemensamt sköto mig hastigt mot en stege, som förde till en lucka i takt. Det bultade hårt på dörren, så ni kan tänka er att det inte dröjde länge, förrän mina sporrar med blixtens fart försvunno genom luckan, och locket föll igen efter mig. Ögonblicket efteråt hörde jag tyskarnas röster i rummet under mig.
Det ställe, där jag nu befann mig, var en sammanhängande lång vind, vars tak bildades av byggnadens eget brutna tak. Den löpte över hela ena långsidan av huset, och genom golvspringorna kunde man se ned i köket, vardagsrummet eller krogrummet — allt efter behag. Det fanns inga fönster, men det hela befann sig i sista stadiet av förfall, och flera hål efter felande takpannor gåvo mig ljus och underlätta mina iakttagelser. Hela lokalen var belamrad med allsköns skräp — vid ena ändan låg en mängd hö, vid den andra en väldig hög med tombuteljer. Utom det hål, genom vilket jag kommit upp, fanns varken dörr eller fönster. Jag slog mig ned på höet en stund för att samla mina tankar och uppgöra plan för mitt handlingssätt. Det var en allvarsam sak, att preussarna skulle uppnå slagfältet
