rikanska kusten. Slutligen en vacker afton, då kapten Fourneau och jag spelade écarté i kajutan, inträdde styrmannen med ett förtretat uttryck i sitt solbrända ansikte.
»Jag ber om ursäkt, kapten Fourneau», sade han, men har ni reda på vad mannen vid ratten styr för kurs?»
»Rätt sydlig», svarade kaptenen utan atttaga ögonen från korten.
»Och han borde styra rakt östlig.»
»Varför tror ni det?»
Styrmannen brummade argt.
»Må vara att jag inte har just så mycken bildning», sade han, »men tillåt mig säga er, herr kapten, att jag trafikerat de här farvattnen ända sedag jag var liten valp på tio år, och jag känner igen mig vid dagjämningslinjen och jag känner också vindstillans region, och jag hittar vägen till oljefloderna. Vi befinna oss nu söder om ekvatorn och borde styra rakt i öster i stället för rakt i söder, om ni vill till den hamn redaren sänt er till.»
»Ursäkta mig, herr Gerard. Kom ihåg att det är jag som sitter i förhand», sade kaptenen och lade ifrån sig korten. »Kom till kartan! här, herr Burns, så skall jag giva er en lektion i praktisk navigation. Här ha vi passadvinden från sydväst, och här är linjen, och där är den hamn vi vilja angöra, och här är en karl som gör vad han behagar ombord på
