264
figurer och två gallskrikande, svärjande och skrålande tosingar Svarta Svanens besättning. Kerouan hämtade några tågrullar, och med tillhjälp av två franska matroser (den tredje stod vid ratten) försäkrade vi oss om fyllbultarna och bundo dem, så att de varken kunde tala eller röra sig. De placerades i lastrummet för över, liksom deras befäl placerats akter ut, och Kerouan förständigades att två gånger om dagen giva dem mat och vatten. Svarta Svanen var nu helt och hållet i vårt våld.
Om vi haft fult väder, vet jag inte vad vi skulle tagit oss till, men nu seglade vi muntert framåt med en vind, som var kraftig nog att med stark fart föra oss söderut, men inte så våldsam att den vållade oss någon oro. På aftonen tre dar senare fann jag kapten Fourneau stående i fören ivrigt spejande utåt havet. »Se, Gerard, se bara!» ropade han och pekade framåt över bogsprötet.
En ljusblå himmel välvde sig över ett mörkblått hav, och långt i fjärran, där båda möttes, upptäckte jag ett dunkelt föremål, liknande ett moln, men med fastare konturer.
»Vad är det?» frågade jag ivrigt.
»Det är land.»
»Vad för land?»
Jag spände mina öron för att höra svaret, ehuru jag redan anade vad det skulle bliva.