ningen och hälsa dem, att kaptenen ber dem dricka hans skål med anledning av linjens passerande. De förstå inte annat. Och vad de våra angår, så för ned dem i penteriet så att vi kunna vara säkra på att de äro beredda till handling. Nu, herr överste, vilja vi med er benägna tillåtelse återgå till vår écarté.
Det här var ett av de tillfällen, man inte så lätt glömmer. Denne kapten, som tycktes vara en man av järn, blandade och kuperade, gav och spelade, som om han suttit i sitt stamkafé. Nedifrån hörde vi de båda styrmännens otydliga mummel, till hälften undertryckt av näsdukarna, som stoppats i munnen på dem. Därute knakade det i skeppstimret och ven i seglan av en styv kultje, som drev oss framåt med god fart. Genom vågornas plaskande och vindens pip trängde ljudet av de engelska matrosernas vilda hurrarop och skrän, när de slogo upp romkaggen. Vi hade väl spelat ett halvt dussin partier, då kaptenen reste på sig. »Jag tänker de äro färdiga nu», sade han. Han tog fram ett par pistoler ur ett schatull och räckte mig den ena.
Men vi behövde inte befara något motstånd, ty det fanns ingen som var i stånd till sådant. Den tidens engelsman — soldat eller matros — var en oförbätterlig fyllbult. I nyktert tillstånd var han en duktig och bra karl. Men blev han bjuden på sprit, blev han alldeles vild — intet kunde förmå honom att iakttaga måtta. I det dunkelt upplysta kyffe, där de höllo till, representerade fem medvetslösa
