Slaget var så förfärligt, att jag förvånas över att jag kunde överleva det. Men efter en halvtimme hade jag dock rest mig på sviktande ben; skälvande i var lem och med skallrande tänder stod jag nu åter där och stirrade som en dåre in i likrummet.
Kejsaren låg på en bår mitt i rummet, lugn, samlad, majestätisk, med anletet präglat av den bundna kraft, som så ofta livat vårt mod på stridens dag. Ett svagt leende vilade på hans bleka läppar, och jag tyckte att hans halvöppna ögon voro riktade på mig. Han såg fylligare ut än då jag sist såg honom vid Waterloo, och där var i hans ansikte ett uttryck av mildhet, som jag aldrig sett hos honom i levande livet. På ömse sidor om båren brann en rad av vaxljus, och detta var den fyrbåk, som välkomnat oss ute på havet, ledsagat mig över vattnet under båtfärden och av mig hälsats som en hoppets stjärna. Jag var dunkelt medveten om, att en mängd människor knäböjde i rummet, Det lilla hovet, män och kvinnor, som delat hans öde, Bertrand, dennes hustru, prästen, Montholon — alla voro de där. Jag hade också gärna velat bedja, men mitt hjärta var för tungt och bittert för bönen. Men nu måste jag lämna honom, men jag kunde inte förmå mig att göra detta utan en hyllning till den döde, Obekymrad om jag bleve upptäckt eller inte, reste jag mig upp inför min döde härskare, slog klackarna samman och lyfte min hand till en sista honnör. Därefter vände jag om och ilade därifrån genom mörkret med bilden av
