270
de bleka, leende läpparna och de stela grå ögonen alltjämt för min inre syn.
Jag tyckte själv att jag varit borta endast en kort stund, men min roddare sade mig att det gick löst på timmar. Först då han fäste min uppmärksamhet därpå, märkte jag att det blåst upp till halv storm på havet, och att vågorna med våldsam styrka slogo mot stranden. Två gånger försökte vi sätta ut till sjöss med vår lilla båt, men båda gångerna vräktes den tillbaka av havet. Den tredje gången fylldes den av en väldig våg och fick läcka i bottnen. Hjälplösa väntade vi i närheten, tills morgonen inbröt, och visade oss ett hav i fullt uppror och däröver av stormen frampiskade skyar. Av Svarta svanen syntes inte en skymt. Vi klättrade upp för klippan för att se bättre. Men på oceanens väldiga, av stormen söndertrasade yta syntes inte ett segel. Svarta svanen var och förblev borta. Om hon sjunkit, om, den engelska besättningen fått henne i sitt våld eller vilket öde eljes blivit henne förbehållet, vet jag inte. Och aldrig har jag heller återsett kapten Fourneau för att kunna tala om för honom utgången av min beskickning. För min del överlämnade jag mig i engelsmännens händer. Min roddare och jag föregåvo oss vara de enda överlevande efter ett skeppsbrott — kanske voro vi för resten så också. Från de engelska officerarnas sida rönte jag den älskvärda gästfrihet, jag alltid mött från det hållet. Men det dröjde många och långa månader innan någon lägenhet yppade sig att återvända till det dyra land,
