Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
29

tavlor inte skulle fara illa i Paris, att hans hästar verkligen inte voro värda att ställa till bråk för och att han kunde få se hjältar — jag talar inte om helgon — utan att gå tillbaka till sina förfäder, ja till och med utan att lämna sin stol. Allt detta kunde jag hava påpekat, men jag kunde lika väl resonerat i religion med en mameluck. Jag ryckte på axlarna och teg.

»Fången har intet att anföra till sitt försvar», sade en av mina maskerade domare.

»Är det någon, som har någon anmärkning att göra, innan utslaget avkunnas?» Den gamle såg sig omkring i kretsen.

»Det är en sak, ers excellens», sade nu en annan. »Den kan visserligen knappast vidröras utan att riva upp en broders sår, men jag vill erinra om att ett särskilt skäl föreligger, varför en exemplarisk bestraffning bör tillämpas med avseende å denne officer.»

»Jag hade inte glömt det», svarade den gamle. »Broder, om domstolen sårat er i ett avseende, vill den giva er en lysande upprättelse i ett annat.»

Den unge mannen, som talat när jag inträdde i rummet, reste sig vacklande upp.

»Jag kan inte uthärda det», ropade han. »Ers excellens må förlåta mig. Domstolen kan fungera utan mig. Jag är sjuk. Jag är galen.» Han gjorde en förtvivlad gest med sina händer och rusade på dörren.

»Låt honom gå! Låt honom gå!» sade presidenten. »Det är verkligen mera än man kan begära av kött